Om A.E. Nordenskiöld i Svenskt Biografiskt Handlexikon från 1909

Artikeln i Svensk Biografiskt Handlexikon uttrycker i mångt och mycket samtidens stora uppskattning av denne legendariska och mytomspunne vetenskapsman:

"Kanske har ingen svensk man förutom Linné och Berzelius varit så världsberömd som Adolf Nordenskiöld. Få hafva väl äfven varit så hängifna det vetenskapliga forskningsarbetet. Och på samma gång visste han som få att uppskatta och skänka erkännande åt ärligt andligt arbete på andra områden än hans eget. »En själfständig man var han och böjde sig ej för de härskande hypoteser, hvilka samla och belysa forskningsresultaten. Hans upptäcktsresor bära hans namn till eftervärlden, och till henne vädjade han ifråga om sina nya uppslag. För sin samtid står han som en storslagen personlighet, hvars insats i odlingsarbetet sprider glans öfver fosterlandet»."

Nordenskiöld blev världsberömd som upptäcksresande, fr.a. när han seglade genom nordostpassagen 1878-79. Han deltog i expeditioner till Svalbard 1858 och 1861 och ledde expeditioner till samma område 1864, 1868 och 1872. Han reste även till Grönland 1870 och 1883. Här ser vi honom med fartyget Vega i bakgrunden. Målningen gjordes av Georg von Rosen 1886. (Här i beskuren version.)

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Artikeln i sin helhet:
"Nordenskiöld, Nils Adolf Erik, geolog, mineralog, polarresande. Född i Helsingfors d. 18 nov. 1832; den föregåendes son. Student vid universitetet i sin födelsestad 1849, aflade N. därstädes 1855 licentiatexamen inför den matematiskt-fysiska fakulteten. Från hösten 1853 till våren 1854 var han sin fader följaktig på en resa till Ural. Efter hemkomsten till Helsingfors började han såsom bidrag till »Finska akademiens acta» lämna smärre mineralogiska och kemiska afhandlingar samt utgaf tillsammans med A. E. Nylander Finlands mollusker 1856. Året förut hade han dels utsetts till fysiskt-matematiska fakultetens kurator, dels utnämnts till e. o. bergskonduktör. Från dessa befattningar hade han emellertid s. å. afskedats, emedan han deltagit i en kamratfest, där man hållit skämtsamma tal med anspelning på den tidens politiska förhållanden i Europa. (Det var i Krimkrigets dagar). Han uppehöll sig därför en del af år 1856 i Berlin under fortsatta studier. 1857 var han åter i Helsingfors, där han bevistade årets promotion och kreerades till såväl filos. magister med första som filos. doktor med andra hedersrummet. Därvid inträffade en händelse, som blef af afgörande betydelse för N:s följande bana. Vid en för en svensk studentdeputation gifven afskedsfest höll nämligen N. ett tal för Finlands minnen och hopp, hvilket tal alltför oförblommeradt röjde de känslor, hvarmed den ädlare delen af finska folket uppfattade sin ställning till Ryssland. Denna händelse föranledde, då N. ej ville bekväma sig till en af honom affordrad afbön, hans öfverresa till Sverige, hvarest han 1858 blef en af prof. Torells följeslagare till Spetsbergen och d. 8 dec. s. å. kallades till professor och intendent vid riksmusei i Stockholm mineralogiska afdelning. Föga mer än två år därefter (d. 9 jan. 1861) invaldes han af Svenska Vetenskaps-akad. till en af hennes ledamöter. I den stora svenska expedition, som afgick till Spetsbergen s. å., deltog äfven N. och beskref efter sin hemkomst frukterna af expeditionens upptäckter på det geografiska och geognostiska området i en afhandling Geografisk och geognostisk beskrifning af nordöstra delarne af Spetsbergen och Hinlopen Strait, hvilken afhandling prisbelönades af Vet.-akad. 1863. Året därefter företog han i sällskap med astronomen, adjunkten Dunér i Lund och zoologen doktor Malmgren en ny färd till Spetsbergen, i hufvudsakligt ändamål att fullborda en under 1861 års färd påbörjad gradmätning därstädes, samt utgaf redan s. å. Utkast till Spetsbergens geologi, Anteckningar till Spetsbergens geografi samt Förberedande undersökning rörande utförbarheten af en gradmätning på Spetsbergen, de båda sistnämnda i förening med N. C. Dunér och alla tre införda i Vet.-akad.s handlingar 1866. I likhet med flera af N:s föregående arbeten blef det förstnämnda öfversatt på engelska. Hufvudsakligast genom enskilda mäcenaters (O. Dicksons m. fl.) frikostighet utrustades 1868 en expedition till Beeren Eiland och Spetsbergen, med särskildt syfte att under N:s ledning söka upptränga så långt som möjligt mot polen; expeditionen lyckades d. 19 sept. 1868 uppnå 81° 39' n. br., den högsta breddgrad, hvarpå något fartygs flagga inom östra hemisfären dittills svajat. Denna färd, hvars senare del var ganska äfventyrlig, skildrades under rubriken 1868 års polarexpedition af N. i tidsskriften »Framtiden», bd 2, 1869. Såsom ett erkännande af N:s stora förtjänster om ökad kännedom af de arktiska regionerna öfverlämnade Geographical Society till honom s. å. sin stora guldmedalj.

År 1870 företog N., åtföljd af tre andra naturforskare, en af O. Dickson bekostad resa till Grönland, från hvilken, utom andra frukter af vetenskaplig flit, äfven hemfördes det väldiga block af, enligt N:s åsikt, meteoritiskt järn, som nu finnes att bese i Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm. N. lyckades äfven att på den hittills blott få gånger af människofot beträdda inlandsisen framtränga en sträcka af omkring 50 km. För att om möjligt förverkliga sin älsklingsidé uppgjorde N. en plan att öfvervintra på Spetsbergen och tidigt på våren söka att med renar uppnå nordpolen. På bekostnad af O. Dickson utrustades 1872 under N:s ledning den s. k. svenska öfvervintringsexpeditionen till Spetsbergen, som återkom till fäderneslandet på sommaren 1873, utan att i följd af åtskilliga sammanstötande vidriga omständigheter ha lyckats företaga den tilltänkta isfärden efter renar. Ganska betydande voro det oaktadt de vetenskapliga frukterna af denna expedition, som N. beskrifvit i Redogörelse för den svenska polarexpeditionen 1872-73 (Bihang till Vet-akad:s handlingar, bd 2, n:r 18, 1875). Med anledning af genom norska fångstskeppare ingångna underrättelser, som gåfvo vid handen, att Kariska hafvet i allmänhet vore farbart under senhösten, beslöt N. att personligen öfvertyga sig därom. I detta syfte begaf han sig midsommartiden 1875 åter ut på en ishafsfärd. Detta skedde från Tromsö med en liten segelskuta, »Pröven», som också tog sig fram till Jenisejs mynning och sedan fortsatte färden ett stycke uppför nämnda flod, hvarpå N. lämnade fartyget. Medan han landvägen genom Sibirien och Ryssland återvände till Sverige, gick fartyget tillbaka samma väg det kommit och kom äfven lyckligt hem. I bihang till Vet.-akad:s handlingar bd 4 n:r 1, 1877 finnes införd N:s Redogörelse för en expedition till Jenisej och Sibirien år 1875. Särskildt utgaf han dessutom 1876, Svenska färden till Novaja Sembla och Jenisej sommaren 1875, i hvilket arbete han sammanfört de bref och telegram, han under expeditionen sändt till O. Dickson, hvilken äfven denna gång bestridt kostnaderna. För att skingra den föreställningen, att särskildt lyckliga omständigheter framkallat den gynnsamma utgången af 1875 års expedition, och att alltså dennas väg icke vore att påräkna såsom en regelbunden samfärdselled till Sibirien, anträdde N. 1876 med ångaren »Ymer» en ny färd till Jenisej. Denna, som utgick från Trondhjem och varade omkring en månad, gick äfven lyckligt. Redogörelse därför har N. lämnat i bihang till Vet.-akad:s handlingar bd 4 n:r 11, 1877 samt i Expeditions Suédoises de 1876 au Yénisséi 1877. Med stöd af sålunda vunnen erfarenhet och noggrannt studium af äldre, i synnerhet ryska, undersökningar af Asiens nordkust kände han sig förvissad om, att från Kariska hafvet skulle, om rätt tidpunkt valdes, en sjöfärd kunna företagas vidare österut ända till Beringssund, samt sålunda hela gamla världen kunna kringseglas. Med vanlig energi grep han sig nu an med ett företag i antydda syfte, och så kom, tack vare frikostiga understöd af konung Oscar II, O. Dickson och den sibiriska köpmannen A. Sibiriakov, den världsberyktade Vegaexpeditionen till stånd, så kallad på grund däraf, att det större af expeditionens två fartyg, en ångare, som fördes af löjtnant L. Palander, bar namnet »Vega». Med en fulltalig vetenskaplig stab lämnade N. Tromsö d. 21 juli 1878. Sedan expeditionen d. 1 aug. uppnått Dicksons hamn vid Jenisejs mynning, gick färden d. 19 i samma månad förbi Asiens nordligaste udde, Kap Tsjeljuskin. Vid Lenaflodens mynning skilde sig den lilla ångaren »Lena» från expeditionen, hvarefter »Vega» fortsatte färden österut. Allt syntes ägnadt att stärka hoppet om ett snart uppnående af Beringssund, då d. 18 sept. »Vega» blef i närheten af byn Pitlekaj på Tsjuktsjerhalföns norra kust vid 67° 4' n. br., 173° 23' v. lgd, instängd af is. Här måste alltså expeditionen underkasta sig en lång öfvervintring, som emellertid af dess medlemmar användes på bästa sätt och medförde ett rikt vetenskapligt utbyte. Först d. 18 juli 1879 kom »Vega» loss ur sitt isfängsel och kunde fortsätta färden, som nu obehindradt gick genom Beringssund in i Stilla oceanen. Den 2 sept. inlöpte fartyget i Jokohamas hamn, hvarifrån med telegrafen spriddes öfver världen den glada och öfverraskande nyheten, att nordostpassagen tillryggalagts. I Japan förvärfvade N. för svenska statens räkning en ganska rikhaltig samling japansk litteratur. Under den fortsatta färden gjordes korta besök i Hongkong, Labuan (vid Borneo), Singapor, Ceylon och Aden, hvarifrån färden gick genom Suezkanalen, öfver Medelhafvet o. s. v. Expeditionens medlemmar och i främsta rummet naturligtvis N. mottogos öfverallt, där de under vägen hade tillfälle att göra besök, såsom i Neapel, Lissabon, Paris, Köpenhamn, med lifliga hedersbetygelser, och i Stockholm mottogs »Vega» vid sin ankomst dit d. 24 april 1880, under befolkningens jubel, på det mest lysande sätt. N. fick från olika håll mottaga höga ordensutmärkelser och kallelser till ledamotskap i lärda samfund samt upphöjdes af konung Oscar i friherrligt stånd. Den sålunda afslutade vetenskapliga bragden skildrades af N. utförligt i ett arbete: Vegas färd kring Asien och Europa, 2 Bd, 1880-81, som utom på modersmålet samtidigt började utgifvas på tio olika språk. De rent vetenskapliga resultaten af expeditionen bekantgjordes i ett särskildt verk, Vegaexpeditionens vetenskapliga iakttagelser, 5 Bd 1882-87 och tillika i ett bihang till reseberättelsen med titel Studier och forskningar, föranledda af mina resor i höga Norden 1883, till hvilka båda arbeten bidrag lämnats såväl af deltagare i färden som andra forskare. Redan 1883 stod N. färdig att företaga en ny arktisk färd, möjliggjord äfven den genom O. Dicksons frikostighet. Den anträddes d. 23 maj nämnda år med ångaren »Sofia» från Göteborg och hade till mål Grönland, där N., som hyste den åsikten, att det inre af Grönland icke vore fullständigt betäckt af is, ville undersöka, huru härmed förhöll sig. Under den 30 dagar långa vandringen öfver inlandsisen, som af honom företogs, vanns emellertid ingen bekräftelse på N:s föreställning. Den tillfredställelsen hade man dock att hafva inträngt i den grönländska isöknen längre, än någon förut hunnit, hvarjämte man lyckades för första gången med fartyg genombryta isgördeln vid Grönlands östkust söder om polcirkeln. I ett arbete, Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland 1884 har N. skildrat denna forskningsfärd. N:s vetenskapliga intresse förde honom emellertid ej blott till de arktiska trakterna utan förmådde honom äfven att företaga en mängd resor såväl inom Sverige som i andra europeiska land. Hvad angår hans skriftställareverksamhet, må såsom frukter däraf nämnas ytterligare följande arbeten: Beskrifning öfver i Finland funna mineralier 1855, Försök till teoretisk beräkning af sammansatta ämnens vikter 1858, Bidrag till läran om kristallografiska isomorfin och dimorfin s. å., Värmeutveckling vid förbränning af flytande organiska föreningar s. å. Meteorstensfallet vid Hessla 1869, Om kosmiskt stoft, som med nederbörden faller till jordytan 1874, Om möjligheten att idka sjöfart i det Sibiriska Ishafvet 1880, Om norrskenen under Vegas öfvervintring vid Berings sund 1881, Om bröderna Zenos resor och de äldsta kartor öfver Norden 1883, Om den geologiska betydelsen af kosmiska ämnens nedfallande till jordytan, särskildt med afseende på den kantlaplaceska teorien s. å., Facsimile-atlas till kartografiens äldsta historia, innehållande afbildningar af de viktigaste kartor före år 1600 1889, Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia 1897, Om borrningar efter vatten i urberget, i »Geol. föreningens förhandlingar» 18, 1896, samt Om flytande vågbrytare, i »Fjärde Nordiska sjöfartsmötets förhandlingar» 1897.

Såsom förut antydts, kommo en mängd utmärkelser Nordenskiöld till del; att här utförligt redogöra för desamma skulle bli allt för vidlyftigt. Därför blott något i korthet därom. Så kan nämnas, att han vid sin död var ledamot eller hedersledamot af öfver 80 utländska vetenskapliga samfund och af de inländska Fysiogr. sällskapet i Lund sedan 1878, Vet.- och Vitt.-samhället i Göteborg sedan 1868, till sist hedersledamot däri, Vet.-soc. i Uppsala sedan 1879 och Örlogsmannasällskapet sedan 1884. 1893 invaldes han i Svenska akademien efter A. Anderson. N. var äfven verksam på den politiska vädjobanan såsom målsman för frisinnade idéer och sträfvanden. Såsom ledamot af ridderskapet och adeln bevistade han de två sista ståndsriksdagarna. Under åren 1870-72 samt 1881-87 tillhörde han Andra kammaren såsom representant för hufvudstaden. Vid de allmänna valen hösten sistnämnda år utsågs han ånyo därtill, men kom dock icke att göra bruk af sitt mandat, enär valresultatet på grund af ett upptäckt formfel ändrades. Däremot hade han åter plats på Stockholmsbänken i Andra kammaren 1891-93, men föll sistnämnda år igenom, på grund af valmännens missnöje öfver att han röstat för 1892 års härordning. 1883-85 var han ledamot af konstitutionsutskottet, de två sista åren som dess vice ordförande. N. afled helt plötsligt d. 12 aug. 1901 på sin egendom Dalbyö i Södermanland. Gift 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim (från Finland.)

Kanske har ingen svensk man förutom Linné och Berzelius varit så världsberömd som Adolf Nordenskiöld. Få hafva väl äfven varit så hängifna det vetenskapliga forskningsarbetet. Och på samma gång visste han som få att uppskatta och skänka erkännande åt ärligt andligt arbete på andra områden än hans eget. »En själfständig man var han och böjde sig ej för de härskande hypoteser, hvilka samla och belysa forskningsresultaten. Hans upptäcktsresor bära hans namn till eftervärlden, och till henne vädjade han ifråga om sina nya uppslag. För sin samtid står han som en storslagen personlighet, hvars insats i odlingsarbetet sprider glans öfver fosterlandet»."

upp