KVA:s 1800-tal
av Gunnar Matti

En ny tidsanda föds
Wargentins död 1783 markerade det definitiva slutet på akademiens storhetstid. I slutet av 1780-talet var också många av de övriga stora svenska naturforskarna borta från scenen, som Carl von Linné, Torbern Bergman, Johan Gottschalk Wallerius och Carl Wilhelm Scheele. Döda sedan länge var Anders Celsius och Samuel Klingenstierna.

Den gustavianska tiden med dess förkärlek för de vittra konsterna och flirt med ockultism och mystiska tankeströmningar gled över i den framväxande romantiken som också den föredrog konsten framför vetenskapen. Romantikerna betonade känslan och inlevelsen och kritiserade det rationella förståndets begränsningar. Fantasin, föreställningsförmågan och intuitionen var de mentala förmågor som glorifierades. Andlighet och idealism sattes i motsats till materialism och ekonomisk egennytta. Den romantiska tidsandan stod alltså i motsättning till de rationella ideal, de ekonomiska och materialistiska mål och den naturvetenskapliga verklighetsuppfattning som akademiens hela verksamhet utgick ifrån.

Under början av 1800-talet då romantiken fick sitt genombrott hade man inte mycket till övers för empiri och utilism vilket fick till följd att man även i naturforskningen ägnade sig åt spekulation. Romantikerna var förvisso intresserade av naturen men inte som någonting att empiriskt undersöka utan mera som något att försjunka i med känslan och inlevelsen. Det kunde ibland bli frågan om ett närapå religiöst natursvärmeri.

Adolf Erik Nordenskiöld spelade en viktig roll i akademien under andra halvan av 1800-talet. Här ser vi ångbarken Vega som var Nordenskiölds expeditionsfartyg 1878-80 under den första seglatsen genom nordostpassagen, dvs. sjövägen mellan Atlanten och Stilla havet längs Ryssland och Sibiriens ishavskust.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Berzelius och akademiens nya storhetstid
Efter Wargentins död stagnerade akademiens verksamhet och både kvalitativt och kvantitativt sett märktes en försämring av det som producerades. De ständiga sekreterarna avlöste varandra men ingen lämnade några betydande spår efter sig. Det var svårt att ersätta den på många sätt kompetenta Wargentin. Det dröjde ända till 1820-talet innan akademien fick en ny vital kraftinjektion och det var tillsättningen av den världsberömde kemisten Jacob Berzelius som ständig sekreterare 1818 som inledde denna nya storhetstid.

Berzelius var empirist och metafysisk materialist och han kritiserade ofta den romantiska naturfilosofins förvillelser. Han såg alltid till vetenskapens bästa och som person var han mycket kraftfull och kompromisslös. Akademien hade god nytta av hans organisationsförmåga och outtröttliga flit. Han var även en god stilist vilket bidrog till hans inval i Svenska Akademien.

Som akademiens nye sekreterare satte han genast igång med en omorganisering av akademien, av dess författning och arbetsprogram. Han gjorde om hela klassystemet så att det bättre avspeglade den dåtida synen på vetenskaperna. Redan två år senare, 1820, gjorde han åter en ny klassindelning. Nu var den mera teoretiskt genomtänkt och överensstämde i högre grad med den ämnesindelning som gällde på universiteten. Nu fanns det nio klasser. Inte förrän på 1900-talet gjorde man om denna klassifikation.

Carl Adolph Agardh till vänster och Anders Ångström till höger.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Berzelius införde från 1821 en årligt återkommande högtidsdag på akademien. Den firas än idag den 31 mars. Genom hans försorg började akademien utge Årsberättelser om vetenskapernas framsteg där han med stilistisk briljans och skarpsinnighet redogjorde för de framsteg som gjorts i vetenskaperna under året som gått. Dessa årsböcker utgavs åren 1821-1847. De översattes till olika språk och blev flitigt lästa över hela Europa.

Genom Berzelius fick akademien sin återupprättelse och dess status höjdes drastiskt. Under hans tid som ständig sekreterare deltog även andra framgångsrika svenska vetenskapsmän i akademiens arbete som t.ex. Carl Adolph Agardh, Elias Fries, Sven Nilsson och Anders Ångström. Det var Berzelius som inspirerade och visade vägen för de övriga forskarna.

Sven Nilsson och Elias Fries, "tvenne svenska vetenskapens stormän".

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Vetenskapens högborg i Stockholm
Kungl. Vetenskapsakademien var under 1800-talet inblandad i praktiskt taget varje vetenskaplig aktivitet som tilldrog sig i Stockholm. Eftersom det dröjde länge innan huvudstaden fick ett universitet fick istället akademien vara naturvetenskapernas högborg. Även i flera av akademiens institut bedrevs en intensiv vetenskaplig verksamhet. Naturhistoriska riksmuseet uppstod tack vare alla gåvor i form av naturföremål akademien redan tidigt fått motta. Man behövde snart en lokal där de kunde förvaras. Under 1800-talet växte museet kraftigt tack vare alla expeditioner som svenska forskare deltog i, inte minst polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld som var anställd av akademien och arbetade som intendent och professor på museet. 1861 blev han också ledamot i KVA. Syftet med alla expeditioner som Nordenskiöld och andra deltog i var att göra observationer, beskrivningar och insamlingar av naturhistoriska objekt som plantor, djur, fossiler, stenar o.d. Mycket av detta material hamnade på Naturhistoriska riksmuseet som ända fram till 1965 stod under akademiens inspektion.

Akademien spelade också en viktig roll vid framväxten av den moderna meteorologin i Sverige. Tack vare akademiens försorg började man över hela landet att regelbundet göra meteorologiska observationer som skickades till akademien. Antalet väderstationer växte lavinartat: från 40 till 450 mellan åren 1873 och 1890.

Med Karolinska Institutet hade akademien ett nära samarbete under 1800-talet. Flera av de professorer som var knutna till Karolinska gjorde betydande insatser för akademien, t.ex. anatomen och antropologen Gustaf Retzius som blev flerfaldigt prisbelönt av akademien. Han skrev även biografier över flera av akademiens mest framstående ledamöter, som Linné, Sven Nilsson och Nordenskiöld.

Här ser vi Adolf Erik Nordenskiöld i olika poser.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Nordenskiöld blev en av 1800-talets mest berömda och beundrade vetenskapsmän och genom honom fick också akademien en del av glansen kring de internationellt oerhört uppmärksammade polarexpeditionerna under seklets andra hälft. Nordenskiöld personifierade tidens syn på vetenskapsmannen. Han var för många en riktig hjälte och nästan en mytisk figur, djärv och oförvägen, med en styrka och beslutsamhet som försatte berg.

upp

KVA:s 1900-tal >>

Om Nordenskiöld i Svenskt Biografiskt Handlexikon >>

Läs mer:
Sten Lindroth, Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens historia 1739-1818 (Stockholm, 1967) i 3 band.
Tore Frängsmyr ed., Science in Sweden: The Royal Swedish Academy of Sciences 1739-1989 (1989)