Entrepenör, uppfinnare, idealist, pacifist, kosmopolit, ja attributen är många på denna motsägelsefulla och mångsidigt begåvade människa som genom sin testamenterade förmögenhet lyfte upp vetenskapen i finrummet.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Nobels testamente: ett lyft för svensk vetenskap och KVA
Sällan har ett testamente varit föremål för så stort intresse som Alfred Nobels. Efter att släktingarna fått sin beskärda del av hans förmögenhet återstod en betydande summa som skulle fonderas och vars ränta årligen skulle delas ut "som prisbelöning åt dem, som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta." Fem olika pris skulle delas ut, ett till "den, som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning", ett till den som i kemin gjort den viktigaste upptäckten eller förbättringen. Ett pris gick till den som "gjort den vigtigaste upptäckt inom fysiologiens eller medicinens domän"; vidare ville han dela ut ett pris till den som i litteraturen "har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning". Slutligen instiftade han ett fredspris till den "som verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser." Han hade också bestämda åsikter om vilka som skulle dela ut dessa priser. Priserna i fysik och kemi skulle delas ut av Kungl. Vetenskapsakademien och medicinpriset skulle Karolinska Institutet ansvara för, medan Svenska Akademien fick litteraturpriset på sin lott och Norska Stortinget fick äran att välja fredspristagaren. Den kosmopolitiske Nobel ville inte att man vid pristilldelningen skulle fästa något avseende vid nationalitetstillhörighet. Den värdigaste ska erhålla priset "antingen han är skandinav eller ej".

Det blev de svenska civilingenjörerna Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist som fick agera testamentsexekutorer. Den unge Sohlman som varit i tjänst hos Nobel fick en mera aktiv roll än Liljeqvist i detta arbete. De fick snart hjälp av den juridiskt bevandrade Carl Lindhagen för att i praktiken genomföra Nobels testamente. Testamentets utformning och innehåll väckte många protester från olika håll och exekutorerna och Lindhagen hade en mycket svår uppgift att göra släktingar och andra kritiker nöjda. Många hade t.ex. svårt att acceptera att inte den stora penningsumman helt kom svensk forskning till dels utan i princip hade hela världens samlade forskarkår som potentiella mottagare. En del ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien var också till en början skeptiska till den nya uppgift de fick sig tilldelade som prisutdelare. De var rädda att detta ansvar var för stort och skulle leda till att akademiens övriga verksamheter skulle komma i kläm. Men andra ledamöter som fysikern och kemisten Svante Arrhenius såg mera till de möjligheter som öppnades för de stockholmska vetenskapssamfunden. Många menade att prisutdelarna skulle åtnjuta större respekt utomlands och att nobelpriset skulle bidra till att svensk naturvetenskap allmänt får en bättre ställning.

1901 kunde så slutligen det första Nobelpriset delas ut. Prissumman var för den tiden astronomisk: 150 000 kr till varje pristagare. Några så stora vetenskapliga priser hade dittills aldrig funnits, och de priser Kungl. Vetenskapsakademien tidigare delat ut hade varit mycket blygsamma i jämförelse. Storleken på Nobelprisen fick en oerhörd uppmärksamhet även internationellt och bidrog ända från starten till att världens blickar riktades mot Sverige och Stockholm vid tiden för prisens utdelande i december varje år.

Taktik och strategier de första decennierna
Nobelkommittéerna för fysik och kemi, vars medlemmar också var ledamöter i KVA, hade under de första decennierna av Nobelpristillsättningarna vissa strategier för att dels stärka prisets, och dels sin egen, prestige och status. Medvetet valde man under de första åren att dela ut Nobelprisen till allmänt kända och respekterade forskare för att priset själv därigenom skulle få en ökad prestige. Man lyckades mycket väl med detta, men den höga prissumman var förstås i sig tillräckligt för att prisen skulle uppmärksammas. Kommittémedlemmarna hade också ambitionen att Nobelprisens höga status skulle ge dem själva en mera framträdande ställning och auktoritetet inom akademien och i det svenska vetenskapssamfundet.

Det var också ganska vanligt att kommittémedlemmarna försökte styra prisen till forskare som verkade inom områden som de själva var intresserade av eller verkade inom. Så gjorde t.ex. Svante Arrhenius och Peter Klason som ville gynna sina egna forskningsinriktningar på detta sätt.

Fysikern och kemisten Svante Arrhenius (1859-1927) spelade en viktig roll i nobelkommittérna i början av 1900-talet. 1903 blev han själv Sveriges förste Nobelpristagare när han erhöll Nobelpriset i kemi. Teckning av Carl Benedicks.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien

Tack vare några problematiska prisärenden blev kommittémedlemmarna på 1920-talet än mera medvetna om vilken betydelse Nobelpriset har för att sätta fokus på och åstadkomma förändringar inom de olika vetenskapliga disciplinerna. En tendens till att stärka den svenska vetenskapliga utvecklingen kunde märkas. Den nya generationen forskare som Manne Siegbahn och The Svedberg arbetade mer storskaligt med hjälp av många assistenter i välutrustade laboratorier och var därför i behov av stora ekonomiska resurser för sin forskning. De ville också introducera och institutionalisera nya underdiscipliner som t.ex. teoretisk fysik, biokemi samt på 1930-talet kärnfysik och kärnkemi. De insåg att valet av pristagare på ett direkt och indirekt sätt kunde påverka medelstilldelningen och därmed ämnesutvecklingen. Om Nobelpriset gick till forskning inom en viss specialitet blev det förstås lättare för svenska forskare verksamma inom detta område att locka till sig medel från staten, privata stiftelser och KVA. Omvänt kunde man tillbakahålla utvecklingen inom vissa underdiscipliner eller specialiteter genom att inte dela ut något Nobelpris till forskning inom dessa områden.

The Svedbergs betydelse för kolloidforskningen efter hans inval i Nobelkommittén för kemi 1925 är ett utmärkt exempel på vilket inflytande en kommittémedlem kunde ha för en disciplins utveckling. Genast efter invalet påbörjade han sin kampanj för att en annan inom kolloidforskningen verksam forskare skulle få Nobelpriset. Det hela slutade med att han själv blev nominerad av en kommittémedlem och också erhöll priset 1926 för sina banbrytande insatser inom kolloidforskningen. När Svedberg fått Nobelpriset var det inga som helst problem för honom att från olika håll få forskningsmedel för sina kolloidstudier. Också studenterna flockades kring denne karismatiske vetenskapsman. Från Nobelkommitténs fond för forskningsmedel fick han också ansenliga anslag för att inrätta ett eget forskningsinstitut. Hans institut för fysikalisk kemi slog upp portarna 1932.

På 1930-talet ville Svedberg utveckla andra specialiteter och underdiscipliner inom ramarna för kemin. Han ville igångsätta ett svenskt kärnforskningsprogram i kemi och för att uppnå detta försökte han följaktligen nominera forskare inom kärnkemi. Han lyckades se till att de framstående forskarna Joliot och Joliot-Curie fick kemipriset, mitt framför näsan på fysikerna som också flitigt nominerat paret, för att därigenom gynna sitt eget kärnkemiska forskningsprogram. Hans von Euler-Chelpin var en annan kemist som med Nobelpriset som verktyg gick in för att flytta fram positionerna för sin egen specialitet: i hans fall biokemin. Följaktligen såg han till att efter att ha blivit invald i Nobelkommittén för kemi enbart propagera för biokemister som kemipristagare. Själv fick han halva kemipriset 1929. Likt Svedberg lyckades han som Nobelpristagare få en stor del av kommitténs forskningsmedel. Även fysiker som C.W. Oseen och Manne Siegbahn agerade ytterst medvetet för att främja sina egna forskningsintressen efter att de blivit invalda i Nobelkommittén för fysik 1922.

Nobelinstituten: belöningar för lång och trogen tjänst
I de statuter som Nobelstiftelsen inrättade under ledning av Ragnar Sohlman skrevs att prisutdelarna ska upprätta särskilda vetenskapliga institutioner vilka ska biträda vid granskningen av prisförslagen men även fungera som självständiga forskningsinstitut. De Nobelinstitut som grundades inom de prisområden Kungl. Vetenskapsakademien ansvarar för, nämligen kemi och fysik, kom i praktiken att utgöra belöningar till framstående forskare för lång och trogen tjänst inom svensk vetenskap. Det första Nobelinstitutet som inrättades, Nobelinstitutet för fysikalisk kemi 1905, kom till för att rädda Sveriges förste Nobelpristagare, Svante Arrhenius, kvar i landet. Han hade fått flera lockande anbud från utlandet men när han fick möjligheten att helt gå in för sin forskning i ett eget forskningsinstitut, och med professorslön, så var det inte svårt att välja att stanna kvar i Sverige.

C.W. Oseen. Teckning av Carl Benedicks.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien  

1933 var det C.W. Oseens tur att belönas med ett eget Nobelinstitut. Detta år bildades Nobelinstitutet för teoretisk fysik i Arrhenius före detta Nobelinstitut med det uttalade syftet att skapa en möjlighet för fysikern C.W. Oseen att helt ägna sig åt forskning och författarskap så att han slapp slösa sin dyrbara tid på undervisning. Oseen hade tidigare anlitats som expert av nobelkommittén för fysik i samband med det arbete som ledde till att Einstein och Bohr erhöll fysikprisen i början av 1920-talet. Som Nobelinstitutets föreståndare fortsatte han med denna uppgift. Oseen kunde alltså i viss mån uppfylla den ursprungliga intentionen med Nobelinstituten, att biträda vid granskningen av prisförslagen, men huvudsyftet med detta Nobelinstitut var dock att han ostört skulle kunna ägna sig åt sin egen vetenskapliga verksamhet.

Kungl. Vetenskapsakademiens Institut för experimentell fysik som slog upp sina portar 1937 kom till stånd för att fylla Nobelpristagaren Manne Siegbahns behov av en storskalig forskningsinstitution. Med ekonomiskt bistånd från KVA och Nobelkommittén för fysik, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse samt svenska staten blev denna Siegbahns vision möjlig. Detta Nobelinstitut, som helt kom i statens ägo 1964, markerade början på en ny epok där staten i allt högre grad lämnade ekonomiskt stöd till naturvetenskaperna och dess forskning.

Manne Siegbahn. Teckning av Carl Benedicks.

© Kungl. Vetenskaps-
akademien  

Läs mer om Nobel på Nobel e-Museum >>

Läs mer:
Robert Marc Friedman, The Politics of Excellence: Behind the Nobel Prize in Science (New York, 2001)
Elisabeth Crawford, The Nobel Population 1901-1950: A Census of the Nominators and Nominees for the Prizes in Physics and Chemistry (Tokyo, 2001) samt ytterligare ett antal verk av Crawford